Foto: Marie Hansson


Foto: Christina Magnusson


Foto: Marie Hansson

« Tillbaka

Finland: kurs och domaruppdrag

Mitt uppdrag i Finland hade varit bestämt sedan väldigt länge sedan. Faktiskt så länge sedan att jag vid bokningstillfället glömt bort att Halmstad firade Tall Ship Races denna helg. Och jag missade hela evenemanget. Men så är det ju i mitt jobb. Jag jobbar många gånger när andra är lediga.

Några dagar inför resan visade det sig att SAS bokat om mina biljetter. Vi hade valt att jag skulle åka från Landvetter i Göteborg, för att det skulle vara direktflyg till Helsingfors, trots 16 mils bilresa dit. Men så plötsligt skulle resan gå därifrån via Köpenhamn. Vilket alltså betydde både krångel med byte, eventuellt tidspress och risk för att bagaget inte kom med plan nr 2, samt inte minst två omgångar med att stuvas i väska med start och landning för lilla Zoe.

Härliga Brita, som var arrangör för den finska klubben i Kyrkslätt, lyckades i alla fall tidigarelägga flyget på söndagskvällen, så att jag åtminstone slapp landa vid midnatt i Göteborg. Men mycket mer kunde vi inte göra åt det hela. En annan gång känns det som att det finns bättre lösningar än att ta alla dessa timmar och resa runt på. Kanske tåg till Köpenhamn hade varit det enklaste. Eller direktflyg Halmstad-Stockholm och paus hos föräldrarna innan jag tar direktflyg till Helsingfors från Arlanda, där de ju bor precis intill. Vi får väl se om jag får någon till inbjudan och hur vi löser det då.
Istället för att landa vid 20-tiden var klockan nästan 23 finsk tid med det långdragna nya arrangemanget. Men jag kom i alla fall fram och hade alla saker med mig. Trots att jag fått betala extra för att Zoe skulle kunna ha sin egen bur i Finland. Jag hade fått för mig att hon behöver den tryggheten, sist jag flög och bodde på hotell med bara henne, blev hon otrygg. Men jag vet att hon är oerhört van att vara i bur och att invänta mig därifrån, så jag räknade med att det skulle fungera. Och det gjorde det. Fast jag blev snopen av att det kostade 300 kronor dit och 300 kronor hem för att transportera buren, trots att den var ett mjukt och platt paket. Men nuförtiden får man bara checka in ETT bagage, så det var bara att betala om man som jag ville prioritera sin hunds känslor! Väskan hon åkte i på flyget är alldeles för liten för att hon ska kunna tillbringa längre tider i och hon kan bara sitta eller ligga där.

Med lite för lite sömn för att kompensera all ansträngning med resan (och alla dagarnas ansträngning innan) var det så dags för kursen. Vi hade beslutat hålla den på engelska då vissa av deltagarna inte kände sig trygga med svenska. Jag hade önskat mig presentationer i förväg och visste att jag skulle ha 11-12 deltagare per dag, varav 7 skulle gå båda dagarna och de andra bara gå varsin dag. Första dagen hade vi hinderträning, slalom, kontaktfält, hoppteknik och lite annat. Andra dagen var det handling som gällde. Det är förstås arrangören som väljer bland mina möjliga ämnen för undervisning.

Vi var i en inomhushall med grusunderlag under dessa fyra dagar, både med kurs och tävling. Det fanns en cafeteria som vi använde som lektionssal och där fanns fräscha toaletter i andra änden av hallen. Man kunde låta stora skjutdörrar stå öppna och ta in luft, vilket behövdes eftersom solen sken för det mesta. Men det kom också en regnskur vid ett tillfälle och då var det ju perfekt att ha tak som regnskydd, annars fungerade det som skugga.
Fördomarna om att finska hundar är så duktiga och snabba infriades, alla har förstås inte riktigt samma tryck, men det var många som imponerade enormt på mig. Bland annat världens sötaste lilla dvärgspets som hade världens häftigaste ”2 på – 2 av”, den blixtsnabba och läckra lilla ”English Toy Terriern”, kromfohrländern Frank som var extremt snabb och skicklig på det mesta, och förstås ett par bordercollies som kunde fjärrstyras vid starten så att det stod härliga till.

På kvällarna tog Brita med mig till någon restaurang så att jag fick lagad mat. Hotellet som var ett modernt konferenshotell hade ingen öppen restaurang då det för dem tydligen var semestertider. Men å andra sidan låg de fem minuters promenad från en skärgårdsvik med klippor med gångvägar och makalös utsikt över vattnet. Zoe och jag hade det helt enkelt jättemysigt och kunde koppla av bra mellan arbetsdagarna.

Tävlingen var lite annorlunda än vad jag var van vid i kringarrangemanget, men förstås var reglerna och loppen ungefär desamma som var man än kommer. Finnarna har ju så tävlingstätt att de inte har så många starter i respektive klass, de har inte naturligt hopp- och agilityklass, utan jag var ombedd att rita bara agilitybanor denna helg. De dubblade klass 3 på lördagen och dubblade klass 1 på söndagen, så att hundarna i de klasserna fick chans att gå två lopp var. Nästan alla storleksgrupper hade en egen banvandring, trots att det ofta inte var mer än drygt ett tiotal i klassen. Varje banvandring, som bara var fem minuter, inleddes med en domargenomgång, något vi slutade med i Sverige för länge sedan. Hos oss är det ju speakern som meddelar banans längd och tid. Men jag kan förstå poängen med att göra det för klass 1, de kan ju ha frågor, det är bra att påminna dem om att ta bort koppel och framför allt halsband på hunden och att stoppa eller slänga undan det, så att de inte startar med något i händerna. Vilket är ett av de mest pinsamma och snopna skälen till diskning, tycker jag. Allt som allt innebar det att jag sällan hade mer än fem minuters paus mellan klasserna och då skulle man signera alla resultatlistor och meriter för dem som gått felfritt i deras tävlingsböcker. Ett fascinerande system, som samtidigt givetvis inte lämnade mycket åt slumpen. Man hade full koll på allt.

Jag var väldigt imponerad över att man hade så många duktiga och glada funktionärer. Efteråt fick jag höra om klubbens system. Man får en poäng för att vara med en halv dag som funktionär. Alltså två poäng om man jobbade hela dagen. Man behöver en viss mängd poäng för att få vara med i träningsgrupper på klubben. När man får ännu mer poäng får man ett nyckelkort till låset för hallen och har alltså möjligt att träna själv när man vill. Annars finns också hinder utomhus utanför hallen, precis som på vilken svensk klubb som helst.

Det var extra roligt för mig att se de duktiga eleverna från kursen få framgångar i loppen. Man gläds ju ännu mer åt dem som man kämpat tillsammans med för att få saker och ting att stämma. Det var med visst vemod det blev dags att plocka ihop och lämna detta fantastiska gäng.
Med tvättlapp, deodorant och ett ombyte kläder försökte jag förvandla min dammiga och svettiga person till en något mer presentabel och sedan blev jag skjutsad till flygplatsen. Det tog nästan tio timmar att ta mig hem från resan började vid hallen. Men i det inkluderades ett par timmar i Köpenhamn. Där fanns horder med sjungande scouter i hörnen och gav en festlig stämning. Zoe och jag gick en tur och shoppade lite. Läckra pocketböcker på engelska, som jag annars beställer på internet, men nu var det ”ta två och betala bara halva priset för den andra”. Samt gulliga örhängen från Pilgrim som tack till Pia som tagit hand om Fiona på eftermiddagarna, eftersom Martin jobbade den veckan.

När jag dök ner i sängen framåt ett-tiden på natten till måndagen (idag) så kunde han inte låta bli att vakna till för att berätta hur härlig tid han haft på egen hand med Fiona. Hur underbar hon varit, hur duktigt hon betett sig och att han i princip inte behövt använda koppel på henne på promenaderna. Men han hade också hunnit vindsurfa på helgen, så det hade funnits tid för hans egen hobby också.
Underligt nog skuttade jag upp ur sängen redan klockan 8 i morse, vet inte om det hade något att göra med tidsskillnaden eller om det helt enkelt bara var den positiva energi jag fått av detta äventyr!

Något jag bär med mig som en extra bonus var att Zoe haft en underbar tid. Precis som tidigare har hon njutit av att vara ensamhund och haft jätteroligt. Visat och demonstrerat och gjort allt jag önskat. Hon till och med började bli riktigt social mot främmande människor på slutet med viftande svans. Dessutom verkade hon växa ifrån behovet av tryggheten i bur. Sista kvällarna låg hon och sov och visade inget intresse när jag skulle lämna rummet för att åka iväg på middag.

Idag har jag läst och besvarat mail, försökt komma ikapp på saker och ting och förutom hundpromenaden hunnit ta en vända ner till Örnäsudden här i närheten för att se de stora skeppen ge sig ut på havet igen efter sitt stopp över helgen i Halmstad. Jag anslöt mig till Pia och hennes syster med min fikatermos. Det var överraskande mycket folk överallt som ville se. Men så kommer det inte så ofta mångmastade skepp förbi här annars, förstås.

Skrivet den: 2011-08-08
 
« Tillbaka