Foto: Marie Hansson


Foto: Christina Magnusson


Foto: Marie Hansson

« Tillbaka

Full fart, hjärtinfarkt och pumi

Kan inte påstå att jag haft tråkigt de här två första riktiga arbetsveckorna. Satte ju genast igång med att slipa på ett bokmanus som ett förlag visat intresse för. Det var mitt första, det som jag skrev förra sommaren, och det handlar i stort sett om kärlek och internetdejting. Det känns overkligt att det på riktigt skulle finnas någon som överväger att ge ut det, men samtidigt är det otroligt inspirerande. Därför går jag till viss del in i bokens värld och har svårt att ta mig tid för att träna mig och tänka på annat som inte är väldigt viktigt.

Samtidigt kastade jag min in i projektet att inbjuda till kursen på nya gräsplanen hos Anna & Lasse. Den som ligger bredvid där deras träningshall ska byggas, Halmstad Hundarena. Jag tänkte mig en valpkurs för ett par valpar som jag känner. Någon hörde av sig som inspirerade mig att erbjuda en ”Prova-på-aktivering-kurs”, där det blir lite av varje, både kantarellsök, agility, freestyle och andra grunder till spännande träning. När jag började göra reklam med affischer och Facebook-annonser (och inte minst Annas & Lasses hemsidor) dök det upp intresse för agilitykurs också. De andra två tänkte jag ha på kvällstid, så agilitykursen blir på eftermiddagen. Det är fruktansvärt inspirerande och smickrande att så många hör av sig och vill gå kurs. Jag samlar på kontakter för framtida freestyle-kurs och repriser av det jag ska köra nu.

Parallellt har jag tränat Myzlih, Annas & Lasses pumi, och följer med spänning hennes utveckling. På helgen var det tävling i Helsingborg och i Klippan. Jag såg till att bevaka Myzlihs lopp med husse, som satsade allt eftersom det var sista helgen innan hans knäoperation. Jag blev grymt imponerad. Han hann väldigt bra och det var bara små fjuttiga detaljer i handlingen, ett i varsitt lopp, som kom emellan en vinst. Allt det svåra klarade de! Jag kommer definitivt inte hinna som han gör, men förhoppningsvis kan Myzlih förstå mig ändå. Hon har rätt bra koll bakåt och vi tränar på bakombyten… Men klass 2-banorna såg väldigt svåra ut, vi har ju koncentrerat oss på att lära Myzlih grunderna, men plötsligt fanns där staket, gå mellan, trånga passager där en fel riktning leder krockar med fel hinder. Nu har Myzlih och jag tränat på alla möjliga konstigheter, inklusive börjat gnugga svåra slalomingångar. Det är spännande och vi tar ett sista pass idag (i regn) innan vår tävling imorgon i Kungsbacka.

Zoe och Fiona tävlade också i helgen som gick. Lördagen blev frustrerande. Zoe gjorde ett bländande bra lopp i Agilityklassen i Råå, där jag slarvade på upploppet. Jag genade mot sista hindret och hon tog samma väg som jag – eftersom jag inte gett henne något annat direktiv! Det hade säkert blivit en topplacering annars, för det var inte många felfria på den banan. I hoppklassen blev det för svårt när jag inte hann med något sidbyte, gjorde ett bakombyte samtidigt som hon skulle gå mellan, men antagligen var jag slarvig med signalerna, för det funkade inte. Nu när jag tränat på det denna vecka, så verkar det inte vara något problem alls. Likaså med den svåraste slalomingången, som hon missade i söndags på Rönnes tävling. Jag genade säkert, men det gör jag ofta på träning och tävling, hon ska ta rätt hål ändå. Och på träningen denna vecka har hon till och med gjort en extra böj när hon skickats mot hål nummer två, för att nå upp till hål nummer ett och göra rätt. Zoe gjorde dock ett kanonlopp i Hoppklassen där och blev 3:a.

Fiona var överexalterad i första klassen i Råå och slarvade med både slalomutgång och att gå runt ett hinder samtidigt som jag gjorde framförbyte. Även i hoppklassen gjorde hon en vägran när hon passerade förbi ett hopp på samma sätt. På söndagen var hon som förväntat trött. Dels hade vi varit på tävlingen i åtta timmar dagen innan (där jag lämnad henne vilandes i timvis för att spara på hennes krafter), dels hade vi haft en liten bjudning för vår granne med hennes hund på lördagskvällen. Så Fiona gjorde alla möjliga fel i första klassen, missade slalomingången och slalomutgången bland annat. Stack iväg åt alla håll och chansade utan att tänka. Jag lät henne stå över den sista klassen den dagen.

Under helgen hade Martin och jag riktiga kvalitetskvällar. På fredagkvällen var vädret så fint att vi kunde grilla och sitta ute och äta. Jag hade köpt fiskspett med tonfisk och lax och vi njöt ohejdat. På lördagkvällen grillade vi igen och hade som sagt besök. Men Pia hade deltagit i gruppfinalen på utställningen i Ronneby så hon kom inte förrän kl 21 på kvällen! När jag var på väg hem på eftermiddagen från Klippan, längtade jag efter att bara ha roligt med Martin. Han överraskade mig med lite påhitt när jag kom hem. Vi gick först och badade, det var inte lika varmt längre, men ändå skönt. Sedan tog vi bussen till Tylösand och spelade en omgång av Äventyrsgolfen på Punsch. Det var det tredje spelet denna sommar, det stod 1-1 mellan oss innan. Men nu skulle det avgöras. Jag var inte alls ”i slag” och misslyckades mycket, medan Martin spelade riktigt bra. Så det blev en brakseger för honom. Efteråt gick vi och åt en riktigt god pizza och jag drack ett glas vin, medan Martin provade ett italienskt öl. Det blev en sådan mysig kväll att jag kommer minnas den länge!

Nu ska det bli spännande hur Fiona ska orka tävlingen imorgon. Vi ska vara där från tidiga morgonen för att jag ska tävla med Myzlih i klass 1 och 2 innan klass 3 går på eftermiddagen. Men Fiona älskar att mingla och hon dyrkar pumisarna, så vi får väl se hur mycket energi hon har kvar till sina lopp. Nu är ju mitt mål att hon ska vara lycklig och tävlingsresultaten är mindre viktiga, så det är helt OK hur det än blir. Däremot känns det viktigare med Zoe, jag vill ju gärna visa vad hon kan prestera och jag är på jakt efter de sista SM-pinnarna.

I helgen överraskade jag mig själv med att plötsligt ha bestämt mig för att jag vill ha en pumi som nästa hund! Blir det som planerat ska Myzlih ha en sista kull nu i vinter, troligen födsel i januari, så det känns lagom tidsmässigt också. Jag är grymt imponerad och förtjust i att träna en sådan kanonkula till hund som samtidigt är så lyhörd och villig att göra precis som jag visar. Frestelsen att få en egen är stor! När Anna dessutom hävdar att de är lika följsamma, lugna och trevliga att ha till vardags, som jag upplever mina sheltisar, så känns det som att det är den perfekta kombinationen. Jag har ju varit inne på resonemanget bordercollie, men törs inte riktigt ta det steget. Jag är rädd för att mitt vardagsliv skulle ändras för mycket. Men pumin känns som en kompromiss mellan sheltie och bordercollie. En lite större hund, men ingen stor (förhoppningsvis blir min tik 38-40 cm enligt vad vi tror), en mysig och samarbetsvillig hemmahund, som ändå har en otrolig kapacitet på agilitybanan.

Pumi är ju en ungersk vallhund som inte fäller, den är ofta grå, men det kan också bli cremefärgade valpar, den är lockig och har samma uppstående öron med en tipp som är vikt som sheltien. Men ändå är den otroligt olik sheltien. Stark och kvadratisk, förhållandevis lång hals med ett rufsigt huvud på. Martin är givetvis med på beslutet, annars hade det inte varit aktuellt. Det enda dilemmat vi har är att komma överens om ett riktigt bra namn! För mig är den detaljen ju väldigt viktig. Men det är ett kärt besvär!

Mitt i alltihop det roliga som sker, ringde min pappa i tisdags och berättade att min mamma fått en hjärtinfarkt och var inlagd på sjukhus. Hon blir 78 år nu i september och har alltid varit väldigt frisk. Men så här i efterhand förstår hon att den lilla trötthet hon känt den senaste månaden har hängt ihop med hjärtat. Nu när hon fått blodproppen borttagen ur hjärtat och två ”stenter” ditsatta, som stadgar där det blivit trångt, så känner hon sig piggare än tidigare! Allt verkar ha gått bra och vi är tacksamma för alla mediciner och vad man kan göra idag för den här typen av allvarliga problem! Själv är jag tacksam för att min syster bor nära mina föräldrar och kan hjälpa och stötta däruppe. Om det hade varit kris hade jag fått ta flyget upp till Stockholm, men som det är nu finns jag på hemmaplan, skickade blommor till mamma på sjukhuset och tar det mesta på telefon!

Läkarna säger i alla fall till min mamma att hon har förbud på att jobba i skogen de närmaste fyra veckorna. Det låter kanske som ett skämt, men mina föräldrar har mycket skog och de jobbar fortfarande i perioder några timmar per dag för att underhålla den. Men pappa säger att senast satt mamma mest på en stubbe och vilade och var hans vattenförråd, så det är i alla fall inte det som överansträngt henne.

Nu hoppas vi alla på fortsatt god bättring för mamma, att vi slipper regn på tävlingarna i helgen och att så många lopp som möjligt går som de ska!

Skrivet den: 2011-08-19
 
« Tillbaka